"Vanlig"

När jag var yngre fick jag vid ett tillfälle höra att jag var vanlig. På den tiden gick jag i sjuan och tog redan då åt mig mycket av vad folk sa.” Du är varken snygg eller ful Bella. Du är vanlig.” minns jag att en tjej sa till mig en gång. Hon var en sådan där typisk beautyqueen som hade massvis av killar efter sig.  Självklart gjorde detta inte saken bättre och kommentaren sved ordentligt. 

Efteråt minns jag att jag låste in mig själv på toaletten och betraktade mig i spegeln. Jag stod där, stirrade på mig själv och tänkte att ” fan vad tråkig jag är. Vanlig.” Efter detta blev jag otroligt osäker på mig själv och jag började jämföra mig med de andra tjejerna i skolan, de som verkade ha allt som inte jag, vanliga och tråkiga Bella, hade.

Idag inser jag hur patetiskt det är att jag blev så ledsen över dessa ord. Det var ju bara ord, små och betydelselösa ord. Men någonstans kan jag inte klandra mig själv. Det var ju inte mitt fel att tjejen inte tänkte sig för och att ord faktiskt kan såra mer än vad man tror. Det är inte heller mitt fel att jag alltid har varit en person som lätt blir sårad.  

 

På den tiden försökte jag ofta anpassa mig efter andra. Jag ville vara alla till lags. Idag är det annorlunda. Jag klippte av mig håret dels för att det var slitet men främst för att jag ville sticka ut. Att vara annorlunda är något som jag alltid velat men aldrig vågat. Kanske var det därför som ordet vanlig gjorde så ont? Fan ta vanligt och låt alla vara som de är. Punkt.

Jag som sjundeklassare i väntan på nästa lektion. Att spela pajas var min grej redan på den tiden.